Ebba Brahe

Driftig affärskvinna som blev legend
Skinnskattebergs alla anrika herrgårdar till trots, så hör ändå ett litet lusthus i Bockhammar till kommunens mest besökta utflyktsmål. Varje år söker sig bortåt 10 000 personer till Sveriges äldsta lusthus, uppfört 1636 på uppdrag av Ebba Brahe.

Kunglig romans och levande legender bidrar tillsammans med det
natursköna läget till lusthusets popularitet. Har man tur kan man t.o.m. få möta Ebba ”livs levande” i lusthuset, iklädd vit skir klädnad, diadem i håret och röd plym. Lyckas man inte pricka in sitt besök i Bockhammar just när Ebba Brahe är på visit, är det inte svårt att framkalla henne för sin inre syn, när man på den lilla holmen vid lusthuset hör fåglarna sjunga Ebbas sånger i dur och i moll.

Blev inte kunglig brud
Ebba Brahe föddes 1596. Eftersom hon tillhörde en av Sveriges
förnämsta ätter fick hon tillbringa en stor del av sin uppväxt som
hovfröken på Stockholms slott. Där träffade hon den jämnårige prinsen, som redan 1611 blev kung Gustav II Adolf. De två blev förälskade, men
giftermål mellan dem förhindrades av änkedrottning Christina, som ansåg att Sveriges drottning skulle vara av kungligt blod.

Ebba hade förstås att finna sig i drottningens beslut och lär på en
glasruta i slottet ha ristat: Jag är förnöjd med lotten min och tackar Gud för nåden sin.

Drottningens svar blev: Det ena du vill, det andra du skall, så plär det mest gå i dylika fall.

Enligt legenden är Ebba Brahes romans med Gustav II Adolf en
anledning till att lusthuset i Bockhammar blev byggt. Ebba sägs ha längtat till denna undangömda vrå i Bergslagen för att sitta i lusthuset och läsa breven från sin ungdoms kärlek till ”sin aller käraste fränka”. Lusthuset byggdes fyra år efter Gustav II Adolfs död vid Lützen.

Driftig och ärbar 14-barnsmor
Ebba Brahe blev 1618 gift med fältherren och riksmarsken Jacob De la Gardie. Paret fick 14 barn, bland annat Ebbas favoritson Magnus
Gabriel De la Gardie. Han blev så småningom rikskansler.

De la Gardie var en av den tidens mest inflytelserika och förmögna
familjer. Man ägde många gods och bruk runtom i Sverige. Bockhammars bruk, som anlades 1607 lär dock ha ägts av Ebbas far Magnus Brahe. Ebba fick ärva det 1633, och då lät hon och maken Jacob uppföra en slottsliknande byggnad, som sägs ha varit mycket vacker både in – och utvändigt. Den konstälskande sonen Magnus Gabriel hade stort
inflytande på den konstnärliga utsmyckningen.

Efter makens död 1652 styrde Ebba Brahe familjens många
anläggningar med stor skicklighet. Hon sägs ha varit en av den tidens skickligaste affärskvinnor, samtidigt hon överallt mötte stor respekt och beundran för sin mänsklighet och värme. I de legender om henne som levt vidare genom århundradena framställs hon som en god och ärbar kvinna. Hennes vålnad sägs visserligen uppenbara sig för människor som fört ett omoraliskt liv, men hon är ingen straffande eller hämnande
gengångare. Istället vill hon leda på den rätta vägen genom sitt eget goda föredöme.

Ebbas och fåglarnas sånger
Ebba Brahe hade under hela sitt liv mycket att stå i och många platser att bo och vistas på. Legenden säger dock att hon varje sommar,
speciellt sedan hon blivit änka, sökte sig till Bockhammar för att få lugn och ro. Hon började då sina dagar med att sjunga en munter visa i lusthuset, som med sitt välvda tak är ett utmärkt sångrum. Denna morgonvisa
kallas ”Viola-sången” och det sägs att kungen hade sänt den till henne och liknat Ebba vid en viol.

Mot aftonen kom vemodet och då sjöng Ebba en sorglig visa i
solnedgången.

Efter Ebbas död, den 5 januari 1674, tog fåglarna över sångstunderna vid lusthuset. Sägnen säger att det fågelpar som sjunger den jublande morgonsången på holmen symboliserar Ebba Brahe och Gustav II Adolf, kvittrande om sin ungdomskärlek. Och på kvällen sjunger ”trasten i alen” sin vemodiga aftonsång.

Möten med Ebba
Befolkningen i Bockhammar med omnejd tog Ebba Brahe till sina
hjärtan, så till den grad att hon i folkmun haft ett stort inflytande på
utvecklingen i bygden långt efter sin död – och kanske än idag. Enligt legenderna genljöd Bockhammarsskogen av dånande skott på Ebbas dödsdag, liksom det tidigare hade hänt såväl vid Gustav II Adolfs som Jacob De la Gardies död.

Många berättelser har levt vidare genom åren om personer som mött Ebba i hennes typiska kläder. Det sägs inte bero på att hon saknar ro i sin grav, utan mera på att hon vill visa sin omtanke om invånarna på den plats som hon hade varit så fäst vid. Vill hon berömma eller uppmuntra har hon ett leende på sina läppar. Om hon däremot vill tillrättavisa eller varna, tar hon på sin stränga min.

Två som vid flera tillfällen sägs ha fått en sådan varning av Ebba var en av ägarna till Bockhammar och hans hushållerska. De bröt mot sjätte budet och gavs ingen nattro av Ebba, förrän de på hennes uppmaning slutat med äktenskapsbrottet och gjort avbön inför prästen och församlingen i Gunnilbo kyrka.

Ebba Brahe sägs också ha haft sitt finger med i spelet när slottet på Bockhammar revs i början av 1800-talet. Hon hade 1673 sålt bruket till sin förvaltare Måns Christiernsson, men sägs inte ha varit riktigt nöjd med affären. Enligt legenden ska fogden Måns ha tillskansat sig stora rikedomar på Ebbas bekostnad. En del av dessa gömde han i slottets källare. Dessa murades senare igen, eftersom ingen av tjänstefolket vågade sig ner där, sedan Ebba hade visat sig där och varnat.

Ett flertal gånger under 1700-talet sägs Ebba Brahe ha visat sig och hotat ägarna med brand om inte slottet revs. Hon lär också ha uppmanat senare tiders ägare att fortsätta att sona fogden Måns svek genom att skänka pengar och andra gåvor till Gunnilbo kyrka och till skolväsendet i församlingen. Om de inte gjorde det skulle egendomen aldrig gå i arv i tredje led. Trots frikostiga gåvor har ännu ingen av ägarna fått se sina barnbarn som ägare till Bockhammar.

Efter ännu en varning från Ebba lät dåvarande ägaren, greve C. Johan von Hermansson riva slottet i början av 1800-talet, trots att det fungerade både som brukskontor och bostad. Nuvarande mangårdsbyggnad uppfördes 1817 och vilar på en del av det gamla slottets grund. Källaren är fortfarande igenmurad och ingen har vågat trotsa Ebbas varning att gräva sig in där.